Genom staden bland husen
är det inte tillräckligt ljust än
Genom gator jag drömt om
går jag hemåt för att en gång somna
Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?
- J Berg

Känns som om jag ska kvävas nu. Bara när jag lyssnar på musik kan jag hålla ångesten i så pass schack att den inte äter upp mig fullständigt. Små små ögonblicken då jag känner mig nästan fri. Det är min drog som tar mig genom denna dagen till nästa. Det enda jag nu lever för och bryr mig om. Jag knarkar musik, känns bara så jävla patetiskt.

På onsdag är det nyårsafton. Värsta dagen på hela året. Då tvingas man inse att man aldrig lyckades uppnå sina mål och alla förhoppningar har sakta krossats medan man bara stått passiv vid sidan om och tittat på. Gav upp nyårslöften för flera år sedan. Nog mest för att slippa lägga ännu en besvikelse till samlingen. Och vad är meningen med att lova sig själv något som man redan på förhand vet att man inte kommer hålla? Då kan det lika gärna vara. Sedan så smakar själva ordet nyårslöfte illa i min mun. Associerar till överspända ensamstående mammor med fyrtioårskris, balanserande på knivseggen till det fullständiga sammanbrottet.

Men jag kan inte fortsätta såhär. Allt är fullständigt ur kurs nu. Hela det här året har varit en enda grå och unken dimma. Nej nu ljuger jag! Får gå mycket längre tilbaka i tiden än så. Sitter och tittar på fotografier från 05 och 06. Visst ser jag att det är jag på bilderna men känns ändå som att betrakta en total främling. Som lösryckta sekvenser ur någon helt annans liv.  Så mycket jag skulle vilja ha gjort och ogjort. Skulle jag kunna starta om mitt liv från början hade jag inte tvekat en sekund. Även om jag säkert hade gjort samma mistag igen. Dom säger att det här ska vara den bästa tiden i livet. Jag hoppas dom har fel.

Fick en helt underbar julklapp av Kent. Den heter På drift och finns att ladda ner gratis på deras hemsida.

...hade jag en ovanligt fin dag. Först en liten promenad med Linnéa i ett frostigt Gbg. Därefter fika och julklappsbyte på Carma med Linnéa, Emma och Issa. Fick fina hårspännen och strumpor samt en bok, Alkemisten, som verkar lovande. Linnéa hade gjort en vacker tavla och sammanfattat festivalsommarn 08 på baksidan. Så fin att jag fick en klump i halsen. Älskar er så fruktansvärt mina änglar! Ni låter mig låna era vingar så jag kan flyga med er till stjärnorna.

Nu har jag precis slagit in dom sista paketen och känner jag mig fullständigt matt men rätt nöjd. Borde städa rummet som mer och mer börjar likna Hiroshima. Får nog bli till att lacka naglarna istället, röda Julaftonen till ära. Ser inte fram något vidare mot morgondagens övningar. Saknar helt julkänsla, trots att Fairytale of new York med Håkan går på repeat på stereon denna kväll. Men det gör inget, för just idag känner jag mig nästan bra.

Igår gjorde jag och Linnéa en liten visit in till ett vindpinat Gbg för att gå på Storans sista Klubb Populär. Någonsin! Huvudsyftet var egentligen att se underbara Kristian Anttila, men eftersom Populär nu läggs ned kändes det även lite högtidligt att vara där sista gången. Hela kvällen gick i förvirringens tecken och började med ett fruktlöst sökande efter lämpligt förfestställe i Vasa. En halvtimme senare gav vi upp och hamnade inte oväntat på PC. Väl där, redan trötta och helt genomfrusna, tvingade den tykna dörrvakten oss att betala garderob. Vilket vi annars aldrig brukar göra eftersom det är så svindyrt. Så vi satt där och smuttade på vårt vin och var bittra till den milda grad att vi började spekulera i om vi överhuvudtaget skulle komma in på Storan (det är 20). Vi kom dock in och det var här nästa besynnerliga sak inträffade. Så fort vi betalat garderob, haffade en kvinna från GP tag i oss och ville intervjua. Framför en ranglig kamera, smådragen och fruktansvärt förvirrad, stod man och försökte ta sig samman. Den stressade nöjesreportern fick nöja sig med mycket korta tafatta svar. För att återhämta sig efter chocken krävdes mer vin. Befrielsen kom när Kristian sent omsider började spela. Det finns få saker som överträffar känslan att stå längst fram på en riktigt bra konsert. Hjärtat pumpar musiken ut i hela kroppen, man svävar några centimeter ovanför marken och glömmer sig själv och världen. Man är musiken. Efter konserten bjöds på dans till den helt ologiska mixen som Klubb Populär erbjuder. Till och med lokala celebriteter som Jerry Boman och Henrik från Saturn var där för att bevittna en fem år gammal epok gå i graven. Sedan bröts plötsligt förtrollningen och vi stod ute i kylan och dividerade om efterfest eller ej. Linnéa skulle jobba dan därpå så vi bestämde oss för att försöka hinna med sista nattbussen. Vi irrade runt och insåg tillslut att vi aldrig skulle hinna. Utan större hopp började vi försöka ta oss till Järntorget för att genskjuta bussen. Vid vasaplatsen stannade dock spårvagnen och chauffören ursäktade att han gett fel uppgifter och att vagnen inte gick närmare Järntorget än såhär. Med allt vårt hopp grusat gick vi av. Ute på den isiga gatan lyfte jag blicken, på busshållplatsen tvärs över gatan hade en buss precis stannat. Vår buss! Sådan enorm tur har jag kanske bara en gång vartannat år eller så. Förutom vissa små incidenter, som sönderdansade strumpbyxor, ölindränkta kläder och mystiska sår och blåmärken, var det på det hela taget en rätt angenäm afton. Nu är jag otroligt seg, har söndagsångest och festivalabstinens.  Men jag klarar mig. Ge mig bara musik.

Denna afton blev det La Bohème på Göteborgsoperan.

Inatt hade jag den vackraste drömmen i mitt liv. Jag satt i min säng, lutad mot väggen och tittade på min Henrik plansch. Plötsligt satt han där bredvid mig, på mitt rosenöverkast. Han såg mig i ögonen och log. Jag log tillbaka. Han började skratta, det finaste skratt jag någonsin hört. Jag började också skratta. Han tog min hand i sin. Jag lutade huvudet mot hans axel. Det kanske låter naivt men jag har aldrig känt mig så lycklig i hela mitt liv.

Idag ägnade jag mig åt att planlöst ströva runt i stan. Egentligen var jag väll ute efter ett antal ännu ej inköpta julklappar. Men då jag hade noll uppslag var det ungefär som att leta efter en nål i en höstack. Den rådande finanskrisen var inte påfallande. Varenda en av Göteborgs invånare verkade ha krupit ur sina hålor och ägnade sig åt att nitiskt sätta sprätt på sina sista slantar. I det rådande kaoset tog jag min tillflykt till Åhlénscity som brukar fungera som en liten oas. Målet var klädavdelningen längst bak i affären. Jag var allmänt irriterad och hade rätt bra styrfart. Men ungefär när jag kommit halvvägs genom kosmetikaavdelningen fick något mig att tvärnita. Bakom kassan stod den vackraste människa jag någonsin sett! Allt jag någonsin sagt om skönhet tar jag tillbaka. För alla människor jag betraktat som vackra bleknar och försvinner i jämförelse. I flera sekunder stod jag bara som paralyserad. Glömde helt bort var jag var. Denna man var så vacker att mina ögon tårades! När jag vaknade till liv igen flydde jag fältet och gömde mig bakom en hylla och fick fatt i en välbehövlig pappersservett. När det gått en kvart ungefär och jag noga betat av hela kosmetikaavdelningen (hela tiden med sikten fri mot kassan), fattade jag ett ovanligt modigt beslut. Jag gick och hämtade en kam för 19,90. Framme vid kassan fanns, förutom Honom, två äldre kvinnliga expediter men bara en öppen kassa. I två sekunder rådde förvirring om vem som skulle expediera. Tiden stod still. En av de äldre kvinnorna kände sig tydligen extra arbetsmotiverad denna dag och gav mig ett solskensleende. Jag kände mig som Amélie i scenen då Nino lämnar caféet. Efter Åhléns var allt som en dimma och plötsligt var klockan sju. På väg hem var jag fortfarande så disträ att jag nästan missade min hållplats. Vaknade till liv först när dörrarna stängdes och fick springa fram till chauffören och skämma ut mig för ett fyrtiotal personer. Nu när jag sitter här hemma kommer jag även på att jag helt glömde bort att göra ett flertal ärenden. Fast det är inte hela världen. Värre är insikten om att jag förmodligen aldrig kommer att få vara i närheten, prata eller ens se Honom igen. Detta gör ont, riktigt ont. Jag vet att det kommer att göra mindre ont imorgon och i övermorgon kanske ännu lite mindre. Men just nu känns det som om jag ska falla i bitar!

Så nu har även jag fallit för grupptrycket. Och det är med viss vämjelse gentemot mig själv som jag nu sitter här och skriver. Själva anledningen till födelsen av denna blogg är att jag råkar ha oförskämt mycket ledig tid. Därför kan jag sitta här och skriva en massa skit som ingen ändå läser. Jag tror att man som bloggare förväntas ha en viss kontinuitet i sitt skrivande, men inser redan nu att jag kan ge upp detta. Mitt liv är helt enkelt inte tillräckligt innehållsrikt för att fylla en blogg med nytt stoff alla veckans sju dagar. Och då jag inte har för avsikt att fylla dessa luckor med långa beskrivningar av mina måltiders kaloriinnehåll eller liknande (detta finns det redan tillräckligt många som gör), så får skrivandet bli rätt sporadiskt. En annan detalj jag lagt märke till är att många verkar satsa mycket på att få till ett bra första inlägg. Kanske är detta en smart strategi. Sedan kan man ju skriva vad sjutton som helst men ändå kunna se tillbaka på det där som faktiskt var riktigt bra. Just nu kommer jag självklart inte på något sådant välfunnet.