Genom staden bland husen
är det inte tillräckligt ljust än
Genom gator jag drömt om
går jag hemåt för att en gång somna
Jag vill inte vara rädd
Varför måste jag vara rädd?
- J Berg

Känns som om jag ska kvävas nu. Bara när jag lyssnar på musik kan jag hålla ångesten i så pass schack att den inte äter upp mig fullständigt. Små små ögonblicken då jag känner mig nästan fri. Det är min drog som tar mig genom denna dagen till nästa. Det enda jag nu lever för och bryr mig om. Jag knarkar musik, känns bara så jävla patetiskt.

På onsdag är det nyårsafton. Värsta dagen på hela året. Då tvingas man inse att man aldrig lyckades uppnå sina mål och alla förhoppningar har sakta krossats medan man bara stått passiv vid sidan om och tittat på. Gav upp nyårslöften för flera år sedan. Nog mest för att slippa lägga ännu en besvikelse till samlingen. Och vad är meningen med att lova sig själv något som man redan på förhand vet att man inte kommer hålla? Då kan det lika gärna vara. Sedan så smakar själva ordet nyårslöfte illa i min mun. Associerar till överspända ensamstående mammor med fyrtioårskris, balanserande på knivseggen till det fullständiga sammanbrottet.

Men jag kan inte fortsätta såhär. Allt är fullständigt ur kurs nu. Hela det här året har varit en enda grå och unken dimma. Nej nu ljuger jag! Får gå mycket längre tilbaka i tiden än så. Sitter och tittar på fotografier från 05 och 06. Visst ser jag att det är jag på bilderna men känns ändå som att betrakta en total främling. Som lösryckta sekvenser ur någon helt annans liv.  Så mycket jag skulle vilja ha gjort och ogjort. Skulle jag kunna starta om mitt liv från början hade jag inte tvekat en sekund. Även om jag säkert hade gjort samma mistag igen. Dom säger att det här ska vara den bästa tiden i livet. Jag hoppas dom har fel.