Idag ägnade jag mig åt att planlöst ströva runt i stan. Egentligen var jag väll ute efter ett antal ännu ej inköpta julklappar. Men då jag hade noll uppslag var det ungefär som att leta efter en nål i en höstack. Den rådande finanskrisen var inte påfallande. Varenda en av Göteborgs invånare verkade ha krupit ur sina hålor och ägnade sig åt att nitiskt sätta sprätt på sina sista slantar. I det rådande kaoset tog jag min tillflykt till Åhlénscity som brukar fungera som en liten oas. Målet var klädavdelningen längst bak i affären. Jag var allmänt irriterad och hade rätt bra styrfart. Men ungefär när jag kommit halvvägs genom kosmetikaavdelningen fick något mig att tvärnita. Bakom kassan stod den vackraste människa jag någonsin sett! Allt jag någonsin sagt om skönhet tar jag tillbaka. För alla människor jag betraktat som vackra bleknar och försvinner i jämförelse. I flera sekunder stod jag bara som paralyserad. Glömde helt bort var jag var. Denna man var så vacker att mina ögon tårades! När jag vaknade till liv igen flydde jag fältet och gömde mig bakom en hylla och fick fatt i en välbehövlig pappersservett. När det gått en kvart ungefär och jag noga betat av hela kosmetikaavdelningen (hela tiden med sikten fri mot kassan), fattade jag ett ovanligt modigt beslut. Jag gick och hämtade en kam för 19,90. Framme vid kassan fanns, förutom Honom, två äldre kvinnliga expediter men bara en öppen kassa. I två sekunder rådde förvirring om vem som skulle expediera. Tiden stod still. En av de äldre kvinnorna kände sig tydligen extra arbetsmotiverad denna dag och gav mig ett solskensleende. Jag kände mig som Amélie i scenen då Nino lämnar caféet. Efter Åhléns var allt som en dimma och plötsligt var klockan sju. På väg hem var jag fortfarande så disträ att jag nästan missade min hållplats. Vaknade till liv först när dörrarna stängdes och fick springa fram till chauffören och skämma ut mig för ett fyrtiotal personer. Nu när jag sitter här hemma kommer jag även på att jag helt glömde bort att göra ett flertal ärenden. Fast det är inte hela världen. Värre är insikten om att jag förmodligen aldrig kommer att få vara i närheten, prata eller ens se Honom igen. Detta gör ont, riktigt ont. Jag vet att det kommer att göra mindre ont imorgon och i övermorgon kanske ännu lite mindre. Men just nu känns det som om jag ska falla i bitar!