Igår gjorde jag och Linnéa en liten visit in till ett vindpinat Gbg för att gå på Storans sista Klubb Populär. Någonsin! Huvudsyftet var egentligen att se underbara Kristian Anttila, men eftersom Populär nu läggs ned kändes det även lite högtidligt att vara där sista gången. Hela kvällen gick i förvirringens tecken och började med ett fruktlöst sökande efter lämpligt förfestställe i Vasa. En halvtimme senare gav vi upp och hamnade inte oväntat på PC. Väl där, redan trötta och helt genomfrusna, tvingade den tykna dörrvakten oss att betala garderob. Vilket vi annars aldrig brukar göra eftersom det är så svindyrt. Så vi satt där och smuttade på vårt vin och var bittra till den milda grad att vi började spekulera i om vi överhuvudtaget skulle komma in på Storan (det är 20). Vi kom dock in och det var här nästa besynnerliga sak inträffade. Så fort vi betalat garderob, haffade en kvinna från GP tag i oss och ville intervjua. Framför en ranglig kamera, smådragen och fruktansvärt förvirrad, stod man och försökte ta sig samman. Den stressade nöjesreportern fick nöja sig med mycket korta tafatta svar. För att återhämta sig efter chocken krävdes mer vin. Befrielsen kom när Kristian sent omsider började spela. Det finns få saker som överträffar känslan att stå längst fram på en riktigt bra konsert. Hjärtat pumpar musiken ut i hela kroppen, man svävar några centimeter ovanför marken och glömmer sig själv och världen. Man är musiken. Efter konserten bjöds på dans till den helt ologiska mixen som Klubb Populär erbjuder. Till och med lokala celebriteter som Jerry Boman och Henrik från Saturn var där för att bevittna en fem år gammal epok gå i graven. Sedan bröts plötsligt förtrollningen och vi stod ute i kylan och dividerade om efterfest eller ej. Linnéa skulle jobba dan därpå så vi bestämde oss för att försöka hinna med sista nattbussen. Vi irrade runt och insåg tillslut att vi aldrig skulle hinna. Utan större hopp började vi försöka ta oss till Järntorget för att genskjuta bussen. Vid vasaplatsen stannade dock spårvagnen och chauffören ursäktade att han gett fel uppgifter och att vagnen inte gick närmare Järntorget än såhär. Med allt vårt hopp grusat gick vi av. Ute på den isiga gatan lyfte jag blicken, på busshållplatsen tvärs över gatan hade en buss precis stannat. Vår buss! Sådan enorm tur har jag kanske bara en gång vartannat år eller så. Förutom vissa små incidenter, som sönderdansade strumpbyxor, ölindränkta kläder och mystiska sår och blåmärken, var det på det hela taget en rätt angenäm afton. Nu är jag otroligt seg, har söndagsångest och festivalabstinens.  Men jag klarar mig. Ge mig bara musik.